Ingvild Hovland Kaldal, born 1985, Trondheim, NO. Lives and work in Malmö. Graduated from Malmö art Academy with an MFA in 2015 and holds a BFA from Valand Academy, Gothenburg. Her work have been shown in venues such as Malmö Konsthall, Åbo Art Museum, Stavanger Art Museum, Ystad Art Museum, Grimmuseum, Fisher Parish Gallery, Galleri Steinsland Berliner, Akershus Artcenter, Kunstraum Kreutzberg, Gothenburg International Art Biennal etc.
Att söka det sårbara
Höstens utställning i Domkyrkans krypta heter 1000 clouds on a clear blue sky och
konstnären är Ingvild Hovland Kaldal.
Den som följer hennes arbete upptäcker efter ett tag vilken bredd och mångfald det
finns bland de material hon arbetar med. Metall, lera, stearin, textil, papper.
Hon berättar själv att hon ofta påbörjar ett nytt arbete genom att undersöka ett
material hon är osäker på. Den snabba teckningen och den intuitiva processen är
grunden för alla hennes arbeten. Ibland överför hon i nästa steg den nerviga linjen till
ett annat material, som metall. Andra gånger väljer hon ett material där hon kan arbeta
lika direkt och fritt som när hon tecknar.
– Jag vill arbeta snabbare än tanken och söker inspiration i det ovissa, säger
konstnären.
För utställningen i kryptan har hon valt ylle och vax. Vaxet har smälts ner och
omformats till brons. Båda materialen formar sig snabbt och möjliggör en intuitiv och
undermedveten process.
Ingvild Hovland Kaldal vill överföra den direkta känsla hon har i sina kolteckningar,
till det färdiga verket. Ylle är ett material som ofta använts inom bildterapi och leder
tankar och känslor till ett kvinnodominerat hantverk. Hennes första tankar inför
utställningen gick till kryptan som en plats att gömma sig, söka skydd. En plats där
man kan sova. Ylle andas. Det är varmt när man fryser och svalkar när man är varm.
Bäddarna vi möter i kryptan ger associationer till sömn och drömmar. Vila och
överlåtelse. Verken får oss att böja oss ner, ödmjuka oss, se det vi annars kanske inte
skönjer.
– Bädden är för mig en ram där en kropp ryms. Jag har tidigare använt lakan som ett
mått för arbeten jag gjort i siden. En ram där man kan sväva fritt, berättar Ingvild
Hovland Kaldal.
Det finns en sårbarhet hos den som sover. Sömnen är en mystisk plats. En metafor för
de platser som finns men som vi inte känner till eller kan beskriva. Som döden eller
det omedvetna.
Konstverken bildar broar till en större verklighet. Något hinsides som är mycket nära.
Jag frågar om Ingvild tror att konsten kan hämta erfarenheter och tecken från denna
andra verklighet.
– Det tror jag verkligen. Konst är ett annat språk som har sina egna tecken. Jag tror
det finns mycket vi inte uppfattar i verkligheten som kan växa om man utforskar sitt
inre. Den konst jag uppskattar tillåter mig att göra detta. Jag har tidigare befunnit mig
i tillstånd där jag ofrivilligt har förlorat verkligheten. Denna erfarenhet använder jag
mig nu av i min konst. Innan tänkte jag att det var ett sätt att hantera det jag varit med
om, äga min egen historia, men upplevelsen var mycket nära det kreativa och har gett
mig kraft att skapa. Det är inga tecken som kan beskrivas med ord. Det är mer en
känsla. Det kanske låter flummigt med det är ofta en fråga om hastighet. Att vara i
tillstånd där tiden saktas ner eller höjs samtidigt som man observerar.
Anna Granqvist beskriver i en utställningstext hur Kaldal i sitt skapande transformerar
energi till fysisk form och visar hur minnen inkarneras som kroppsliga erfarenheter.
Konsten kan härbärgera det undflyende och rörliga, som molnen. Minnen som annars
kan vara privata och svåra att dela får kropp och blir mer allmängiltiga och därmed
tillgängliga för fler.
– Det är en fantastisk när personer man inte känner grips av tillhörighet till ens arbete.
Det är som att kommunicera genom energi, som små brev till ett kollektivt
medvetande, säger Ingvild.
Under samtalen med konstnären har två ord av Gunnar Ekelöf från hans dikt Absentia
animi, dykt upp hos mig. Bortomnära och hitomfjärran. Jag blev nyfiken på hur
Ingvild skulle uppfatta dikten och skickade den till henne. Även hon fångades av
orden.
– När du mejlade dikten hade jag precis satt titel till utställningen 1000 clouds on a
clear blue sky. Först bli jag glad för att mina arbeten har fått dig att tänka på dikten
och att du delade det med mig. Sen blev jag lycklig när jag läste hur molnen
återkommer i dikten och jag kände igen mig. Jag tolkar det bortomnära, och
hitomfjärran som det som är närmre, djupare än allt annat, men som inte finns att
fånga. Dikten ger mig en stark känsla av längtan utan att man vet vad man längtar
efter.Jag minns hur jag känt tidigare, sorg och smärta fast på ett vackert sätt. Det blir
som en tröst att känslan av längtan är en djup mänsklig erfarenhet, och jag kan känna
lugnet i det.
Text Lena Sjöstrand, 2022
I Ingvilds arbeten tycker jag mig se en alldeles särskild lyhördhet inför materialens inneboende berättelser. Inte så att valet av teknik och den fysiska utformningen dominerar över gestaltningen som sådan, men det är otänkbart att friställa det ena från det andra. Lera, aluminium, silke, fjädrar och broderi förekommer, liksom koppar och gips. De mer klassiska konstmaterialen integreras med vardagsföremål, vilka i sammanhanget tappar sin tidigare
självklara funktion. Istället tvingas vi omvärdera dessa, se dem för det de är snarare än vad de står för. En billig plaststol för utomhusbruk fungerar som stötta för det som vid en första anblick kan uppfattas som verkets huvudsakliga fokus, de böjda aluminiumprofilerna. Men ju längre jag betraktar dessa enheter organiserade i par, övergår själva stolen till att mer ta sig uttryck som kropp. En nästintill mänsklig sådan.
Kanske är Ingvilds arbete, vilket består av två verk, April, samt Silent spring, det bidrag i serien som tydligast förhåller sig till bokens tematik och berättelse. När huvudpersonen i boken först blir varse Väggen är det genom djuren. Hunden Lux, som till en början är den enda levande varelsen utöver kvinnan, springer i förväg och kommer tillbaka med en blödande nos. Strax därpå ser hon en småfågel som flugit rakt emot den osynliga men solida väggen. Nacken bryts mot en illusion av frihet. Och kort efter detta upptäcker hon en mängd andra fåglar som gått samma öde till mötes. De har alla krossats mot väggen och fallit till marken. Deras död synliggör en gräns mellan det ännu levande, det som är innanför, och det utplånade utanför. I glasrummet i galleriet återfinns representationer av dessa små fågelkroppar. I tunna, vikta lersjok formar de igenkännbara konturer, som vagt skisserade kolteckningar av bräckliga väsen. Det är först när dessa tystnat som de avslöjar sin existens.
Skulpturerna samsas med ett fotografi taget genom ett smutsigt fönster. Mitt i bilden ser vi en kvinna ståendes på en balkong. Hon röker och är vänd in mot huskroppen. I sammanhanget går det inte att bortse från glasets imitation av Väggen i boken. Vi ser ut, men är samtidigt avskiljda den verklighet som gäckar utananför. Fotografiet har titeln April. Den månad då våren på allvar gör sig påmind. Titeln står i direkt relation med namnet på det skulpturala verket, Silent Spring. Endast ett år efter att Väggen gavs ut (1962) kom boken, skriven av Rachel Carson, från vilken verket lånat sin titel. I den beskrivs bland annat hur vårt hänsynslösa användande av miljögifter som DDT, inte bara slår ut de ”skadedjur” som inte är önskvärda, utan även de som har dessa som föda. Våren tystnar. När boken kom blev den ögonöppnare för en större allmänhet och la grunden för kommande miljörörelser och hårdare lagstiftning.
Jag ser ingen poäng med att tolka Ingvilds verk som en plakatskrift med syftet att belysa de konsekvenser som vår kapitalstinna utveckling, allt sedan industrialiseringens införande, fört med sig. Och de finns inte heller några
direkta antydningar i boken som gör gällande att Väggen är en konsekvens av en världs totala utplåning. Livet fortgår inunder kupan. Fåglarna lär sig, liksom Lux och berättelsens huvudkaraktär, var gränsen är belägen. Tillvaron återupprättas. Tiden ger inte vika. Kvinnan på balkongen röker sin cigarett och lerfåglarna är ännu svävande i rummet.
Text Jakob Sjöstedt, 2022
"Common sense tells us that the things of Earth hardly exist,
and that true reality exists only in dreams."
By this statement, Charles Baudelaire encourages the essential route to the inner life by
dreaming while wide awake, and thus, by sedating turbulent emotions in order to lighten
the spirit in the quieter pursuit of mysteries.
Ingvild Hovland Kaldal and Tomas Sjögren create emotional landscapes where we can
retreat. An attempt to let go of reality in order to fins a more sincere one. This state of
half-dream is a way of shifting or interrupting our normative conseptions of the existence.
A way of reestablishing the long-lost ties between the outer world and the inner one.
The artists`respective gazes are turned toward themselves. As like using a mirro, they see themselves where they are not, where they are absent. The perceive shadows and tactile absences in an uncanny and timless world.
Poetic laments, candid in a world soaked with irony, they console the soul trapped for too
long in a haunted home. The function as spaces of illusion and perfection, spacetimes
defined by an ansence of conflict. Shimmering as subversive variations, these twisted
realities obfuscate the traditional boundaries of what is real and what is not.
Text by Lucie Gottlieb 2019
It´s a space between
a hiding
or a vacuum
The flight attendat pushes the wagon before him
the focus up here shifts to solely evolve around what two options of meal I get
what the lady with the funny jacket chooses
am I feeling too cold too warm?
The sterile packaging
food served having never touched skin of a person
or how
the rattling sounds of the packaging
the non-smell
the meals flying out of cape town are supposed to be better than the ones flying in,
says the lady sitting next to me
how long before my shadow catches up on me? Will it sit there and await my arrival on ground?
Ingvild Hovland Kaldals work circle around the places you go to escape, and the places that lead to this need of escape. Be it physical or psychological. The title of Kaldals exhibition is a qoute from the song "paranoid" of Black Sabbath. The exhibition plays with the embodiment of anxiety as well as tranquility and equilibrium, perhaps even sudden ecstasy.
Text by Tine Damgaard, 2018
“Should I perhaps add this? I keep seeing cats on the high branches of the trees in my garden even when there are none there. Sometimes pigeons. More than once I have had to pick up my binoculars – these pseudo-cats are such perfect imitations!”
– Henri Michaux, Miserable Miracle
Pregnant women often dream of kittens.
On the balcony.
It takes seven seconds for the frost to go through my wet hair and into my brain.
The rewarding activity has just been performed.
For some, the euphoria translates into aggressive playfulness.
Who doesn’t want to travel to other realms and learn to use psychic powers?
Text by Ingvild Hovland Kaldal
In her first solo exhibition at KRETS, Malmö-based artist Ingvild Hovland Kaldal continues her delving into the psyche and subconscious of the human mind. As in many of her more recent works, she explores the in-between spaces of psychology and perception; the transient gaps bordering dream and reality, idea and representation, abstract and concrete, consciousness and subconscious, through an automatic working method traditionally tied to concepts like intuition, obsession and chaos.
Ingvild Hovland Kaldal (b. 1985) graduated from Malmö Art Academy in 2015. Working across several disciplines she addresses how energy can be transformed into physical form, and how memory to a large extent incarnates as a bodily experience filtered through and stored in our bones, flesh, and organs. She often mediates what appears to be on the verge between the physical and spiritual; an intuitive and poetic flux not devoid of a humorous and absurdist twist. In drawing, sculpture, video and photography she has, over the past years, dealt with a subjective experience of spiritual emergence, while at the same time being influenced by the documented praxis of predecessors who have explored the aesthetic and visual outcome of a spiritual or induced high. Prominent among these are the texts and drawings of Henri Michaux concerning mescalin, and Carlos Castaneda’s studies on lucid dreaming, both raising questions about the human body and mind in its ambiguous states. How does the dominant structures, preconceptions and speed of our times impact our relation to the surrounding world? When information is constantly at our fingertips, do we need to turn to the irrational and unknown to make sense of it all?
Text by Anna Granqvist, 2017
SO BUSY BEING FREE
If you look up leisure in a dictionary it will give you examples of periods when you might encounter free and unrestricted time.
She looked forward to retirement and a life of leisure.
Most evenings he had the leisure in which to follow his interests.
In Kaldal's work this freedom takes an uncanny turn. An oyster is smoking a bone, like some would smoke a joint. Metallic sculptures are reclining on white plastic chairs, like if on vacation. The same sort of chairs is said to exist in higher numbers than there are human beings walking on Earth. Imagine if we were all to sit down at the same time, in one coordinated action of rest, this would be the chair of choice. Every single one of us could place our butts on cheap plastic. Some of the plastic turned light grey from days outside. None of the plastic disappearing in our lifetime. Or in the lifetime of anyone that will remember us.
When entering Kaldal's master exhibition, So Busy Being Free, you will find yourself walking through a short hallway where beach towels lean against the walls. The towels are dipped in concrete, before wrung and strung. They are so stiff that they could stand by themselves if you let them. Like the leftover towel in the shower of a school gym. Or the towel that ends up never leaving the beach. Never going home. At the end of this hallway you find a gate made of roughly welded steel.
From outside the gate you can look in through holes and tears in the metal. But only when you fully enter, walking around the gate rather than through it, can you completely take this dystopian landscape in closer sight.
On the inside objects figure like relics from scenes we are all familiar with. Next to the objects you find gigantic drawings made with coal. Coal the out burned remnants of trees is here used to draw up new landscapes. Similar to the sculptures, in these drawings no trace of bright color can be found. Here there is only an infinite grayscale, picturing human beings with sunglasses, abstractions of birds and one single monkey staring back at you when you look at it. In Kaldal's work, like in objects washed ashore on beaches, brightness seems like something belonging to the past.
Text by Inger Wold Lund, 2015
“Psykosen är det innersta upproret. I psykosen tydligörs: i glaskupan som människan är innesluten i, liksom fostret i sin hinna, rör sig de okända rovgiriga fiskvarelserna.” *
En förvirrad fågel flyger rakt in i ett fönster som inte kan öppnas. Handtagen är bortskruvade och persienerna går inte att dra upp. I början gick allting så långsamt. Handen som jag lyfte framför ansiktet, hängde kvar i luften som en lång exponering. Det fans ingen tid till att sova eller äta. Tankarna var som fastklistrade på utsidan av min kropp. En kropp som minns smärtorna efter en födsel. I drömmen var det bara jag som förstod, som såg vad som pågick. Det fanns så många koder och signaler men inga meddelanden att tyda.
Mitt rum ligger längst in i sjukhuskorridoren. Den blinda damen lyckas alltid gripa tag i min hand när jag försöker gå förbi. Hon är mycket paranoid. Jag tecknar två porträtt av henne. Ett som hon behåller själv som hon kan visa upp för vårdarna, som ett bevis på att hon faktisk finns.
På avdelningen finns tavlor gjorda av blommiga tyger. Nederst i de högra hörnen på tavlorna hade någon med skakig handstil skrivit dit titlar med en blyertspenna.
Jag var övertygad om att det var jag som skrivit titlarna. Det kanske kan jämföras med hur jag, även om jag inte minns att jag gjorde alla teckningar, är övertygad om att det är mina bilder.
Namnet på utställningen är hämtat från en av dessa taveltitlar.
* Birgitta Trotzig, Den gömda trädgården, 1993
Text by Ingvild Hovland Kaldal, 2014
© Copyright. All Rights Reserved.